Från rädsla till lättnad

Amanda hade middag igår för hon har fyllt 18 år. Det blev massa tjöt som vanligt och det är inte ofta det är tyst när maggan är samlade. Vi satt vid bordet i ca 4 timmar och gamla minnen kom upp. Efter många goa samtal slutade det med att vi kom in på andar och spöken. Det dumma är bara att vi börjar prata om det i slutet när alla är påväg hem. Jag håller ju på att kissa ner mig av rädsla när man cyklar halv ett på natten själv. Det var underbart när jag äntligen var hemma och inte mött på några andar, haha.

Jag kröp ner i sängen och var påväg att somna till favoriten ringde upp mig ur sängen. Jag hoppade på cykeln för att åka hem till honom för att värma mig istället. Jag kunde inte sluta tänka på spöken, andar och våldtäktsmän. Det blev ju inte bättre av att det spöregnade, var bäcksvart ute och att jag måste cykla bredvid den äckliga skogen. Efter några minuters stressande cyklande började jag komma in mot bostadsområdena.

På den långa raksträckan ser jag en man stå mitt i vägen i spöregnet. Han har ingen hund med sig och han stod helt stilla. Det högg till inom mig och automatiskt svängde jag höger istället för att fortsätta framåt. Jag stannade upp och tänkte att jag måste övervinna min rädsla så jag vände. När jag kommer runt hörnet till raksträckan igen står det ingen där längre. Har jag sett i syne? Eller har mannen gömt sig i en buske? Det var en förjävlig känsla.. Cykelturen fortsatte på raksträckan och ju närmare jag kom såg jag någon nästan halvspringa lite längre bort. Jag cyklar snabbare och får se att det är Jimmi! Hans jacka är halvt uppknäppt och han är dygnsur. Han ville möta upp mig men såg sen att jag åkte den andra vägen och skyndade sig för att möta upp mig vid ytterdörren.

Jag som trodde att det var en äcklig gubbe som ville döda mig så var det istället min underbara pojkvän som kom och mötte mig i spöregnet. De är det små sakerna som gör det.